Björkarnas ljuva susande har avtagit, sakta har dess somriga grönskande skrud blekts. För en stund gnistrade bladverken som solens gyllene färger, innan den nya luftens krispiga kyla, fick de skimrande löven, att ett efter ett att falna, ner till den frusna marken för skapandet av en praktfull färgsprakande värmande matta.
Samtidigt har den simmiga saven långsamt dragit sig tillbaka, genom silver trädets grenar, kärl och ådror, sakta sjunkit ned
genom den skrovliga stammens inre, för att fylla rötterna som i mångfald ligger i tryggt förvar djupt ned,
omhuldade av moder jord.
Vinterns vila är här, men detta till trots finns där fortfarande något vackert. I sin avskalade nakenhet finns en känsla av fager
skörhet som visar sig, speciellt när månens glimrande strålar nu åter kan nå ända fram och få den silvriga stammens fnas
att glittra och skimra.
När jag läser igenom mina nyskrivna ord, inser jag att det till mångt och mycket beskriver livet, mitt liv, men kanske också ditt?
Ett år som på intet sätt varit likt något annat, en höst med fler stormar än de som väderleksrapporterna vittnat om. Så många virvlande vindar av människors tankar, tyckande, regler, dömande och bedömande rusar som olika tornados runt omkring mig, samtidigt som mina egna tankar och funderingar dras med in i virvelvindarna.
Tillslut står man nästan undrande om vilka tankar som verkligen är ens egna.
Orkar inte lyssna, orkar inte debattera, orkar inte prestera, att vara någon som det blivit så tydligt att det är inte jag.
Vill bara få hitta tillbaka till mig själv, mitt inres lugna tankar, mitt kärleksfulla varande.
I stället för att fortsätta slåss och försöka stå emot vindarnas kraftfulla styrka, sätter jag mig resolut ned i mitten av stormens öga. Där är kav lugnt, tyst och stilla, även om det fortfarande viner runt omkring mig. Inser att all denna frustration, ilska, dömande
och olika besvikelser som flyger fram inte är mina känslor och tankar, och framförallt, jag behöver inte vara en del utav det.
Så precis som björken klär jag av mig, blad för blad av andras tankar, tyckande. beteenden och bemötande.
Drar tillbaka min livsenergi till mina rötter för att renas, stillas och stärkas av moder jord och mitt egnas inre högre jag och ljus.
I en värld av kaos, ilska och rädslor går jag omkring i min inre oas och paradis jag lyckats skapa.
Min egna heliga trädgård där allt är lugnt och harmoniskt, trots den märkliga tid vi lever i.
Det är som att tiden står stilla. Vi har lämnat det gamla, det gamla existerar inte längre,
men vi är heller inte redo eller framme för att kunna se det nya än.
Det är som att leva lite i ett vakuum, utan möjlighet att planera, för ingen vet ju vad framtiden egentligen innebär.
Vissa dagar är det svårare än andra, men det är oftast dom dagarna när frustrationen är som störst vi lär oss något nytt,
även om det kanske tar tid att se det ibland. Att inte veta skapar lätt en osäkerhet och det är då rädslorna kommer smygande.
En del väntar på att allt ska bli som det var, det är enklast och bekvämast så kanske, men vi är många som redan har förstått
att det kan det aldrig mer bli.
Världen förändras och vi med den, och det är upp till oss, var och en av oss att bestämma vad som ska vara det nya normala,
samhället och världens nya norm för normalt, men framförallt, vad vill du ska vara ditt normala??
Det är nu vi har alla möjligheter till förändring, att med kärlekens skapande kraft måla världen i vackra lyckliga färger.
Jag vill leva mitt liv som en sprudlande härlig symfoni, där alla tonerna går i dur, där jag kan bjuda in likasinnade att
spela med i orkestern, så att vi tillsammans kan skapa nya vackra arior för världen att ta del av.
Sjung min vän, sjung och låt oss harmonisera i olika stämmor. Det finns alltid en stämma som passar just dig och din unika ton,
och vi behövs allihopa för att kunna skapa den mest magiska konsert för alla att njuta av.
Vi kan skapa precis vad vi vill, vi kan bli vad vi vill, det är bara vi själva som avgör vad och vem som ska begränsa oss.
Det kommer alltid finns dom som försöker göra det, för rädslan för förändring är stor, och det är bekvämare när du var som
du var igår, men kom ihåg, det är upp till dig om du vill och tänker lyssna på dom.
Jag har satt upp nya mål, och vissa dagar undrar jag skrattande om jag är fullständigt galen, men så blir det när man lämnar
sin trygghetszon och bestämmer sig för att lämna det gamla normala och bygga ett nytt utan att ha fått byggnadslov.
Obekvämt, absolut att det är, men SÅ befriande skönt och härligt.
Det finns mycket som av naturliga skäl inte kan ske nu, men det betyder inte att jag inte kan planera, sondera,
fundera eller bara njuta av att faktiskt ha tid till att bara va, tid till att titta inåt och inte utåt.
Vem är jag? Vem vill jag vara? Hur vill jag att min framtid ska se ut??
Jag vet…. för jag har redan målat den bilden…. och jag använde alla färger och jag höll mig inte innanför linjerna heller,
för i min målarskola får man göra hur man vill!!
Med kärlek
Veronika